rebeccareflekterar

Nu lider den här kursen snart mot sitt slut. Med det sagt så är det inte säkert att bloggen också gör det, det låter jag dock vara osagt. Men vilken termin det har varit, spännande och utmanande!

Första året på MKV var givetvis extremt utmanande för en människa som jag, som aldrig hade studerat på högskola. Men det var bara till att göra det som skulle göras liksom. Men den här terminen har varit tuff på det sättet att jag har varit tvungen att använda min fantasi så himla mycket – en fantasi jag inte trodde att jag hade. Och den fantasin har jag dessutom varit tvungen att kombinera med mitt skrivande, som jag inte heller trodde att jag var särskilt bra på.

Jag har nu kommit till insikt med en del saker. Till exempel att det är en galet stor skillnad på att skriva akademiskt och skönlitterärt. I början var det svårt att koppla bort det akademiska. Och nu är jag mest orolig att jag inte hittar tillbaka till det när nästa termin börjar, eftersom att jag nu är van vid mer fritt språk.

Dessutom har jag för första gången i hela mitt liv förstått tjusningen med att låta andra människor granska mitt arbete, och att allt är en process. Detta är tack vare alla textsamtal vi har haft. Tidigare har jag inte velat lämna ifrån mig mina arbeten då jag riskerar att få kritik, och jag är verkligen sämst på att ta kritik. Men nu när jag tänker tillbaka så hade min fanfiction-text och min essä varit ren kaos utan textsamtalen. Detta är definitivt den viktigaste lärdomen jag har dragit av denna kursen. Så i fortsättningen kommer jag verkligen försöka att börja i tid med mina uppgifter för att det ska bli möjligt att korrigera dom. Samt ska jag låta någon annan granska dom innan de lämnas in.

Summa summarum – tack för att jag har fått utforska min fantasi, mitt språk och tack för att ni har lärt mig att våga låta andra titta på det jag gör.

Hejdå 2015 och välkommen 2016!

Tanken på att sjunka ner i en gammal fotölj tillsammans med en riktigt bra bok och en kopp te vid sidan av är så himla tillfredsställande.

Jag är en periodare när det kommer till läslust. Ibland kan tanken på en riktigt bra bok få mig att släppa allt jag har för händerna och rusa hem och läsa. Men ibland gör tanken mig bara trött. Att läsa kräver engagemang och lust. Det är inte som att slötitta på TV. Ett bra exempel på när min läslust är på topp är om något känns jobbigt i livet, då kan jag låta mig uppslukas av en berättelse, som jag liksom får tolka hur jag vill. Dessutom är det så skönt med böcker, att man får stänga av en stund. Jag stänger av ljudet på mobilen, lägger den under en kudde så att jag inte kan se när den blinkar. Sen är det vi två – jag och boken.

Jag skulle önska att vi fortsatte så, jag och boken. Men riktigt så är det inte. Om berättelsen inte är enormt bra, så är jag ändå och lyfter på kudden efter 10 minuter, för att jag har ett behov av att känna mig uppdaterad hela tiden. Ett beteende som i och för sig inte fanns innan sociala medier och liknande kom.

Detta får mig att tänka på e-böcker. Jag är nästan helt säker på att jag aldrig kommer att läsa en sådan på fri vilja. För att jag vet att det finns så mycket störningar som är mycket mer intressanta. Fast egentligen handlar det nog inte om intressant vs inte intressant, utan snarare om lathet. Det är ju lättare att till exempel chatta lite löst med nån vän, än att koncentrera sig på att läsa en roman i ett e-boksformat.

Jag tror dock att e-böcker är en lysande idé när det kommer till exempelvis kurslitteratur. Studenten slipper spendera lika mycket pengar. Hen slipper också vänta på en bok i all evighet för att Adlibris plötsligt insåg att boken var slut, och kan därmed på ett snabbt klick ladda ner den till sin padda istället. Är man som jag, och helst inte läser på paddan, kan man ju skriva ut den mest väsentliga informationen på papper.

Jag tror att det finns oändligt med fördelar gällande e-böcker. Men jag tror också att det kommer att ta oändligt lång tid innan e-boksformatet är mer vanligt än den tryckta boken.

Sammanfattning av remediering.

Nu har vi arbetat med transmedialt berättande ett litet tag. Jag tillsammans med mina gruppmedlemmar valde att utgå från Hungergames. Däremot har vi ändrat miljö och flyttat karaktärerna till Sverige. I vår berättelse finns två grupper som kämpar mot varandra. Den ena gruppen är Rebellvännerna som bor i Bjuv i Skåne, och de står för humana åsikter. Den andra gruppen är regeringen som styrs av president Snö, denna grupp är lite tuffare, vill inte folket väl och dessutom så hatar de Rebellvännerna i Bjuv.

I Rebellvännerna ingår Hajmitch (som är min karaktär), Katarina Everdeen (som jag är coah till), Alma Mynt (som är den allra högsta ledaren inom rebellvännerna), och sist men inte minst – Peter Mellark (som Hajmitch också är coach till).

Regeringen består av massor av människor men det är bara två stycken som omnämns i vår berättelse. President Snö och hans högra hand Trygghetschefen.

Storyn handlar mycket om karaktärernas relation till varandra och hur de själva är och varför de är så. Våra fanfictiontexter utspelar sig under en specifik dag där rebellvännerna ska ta tåget upp till Stockholm för att störta President Snö, men allt går kanske inte riktigt som planerat. ”Dagen D” som är huvudhändelsen i våra fanfictions är ett resultat av alla de remedieringar som vi har gjort. President Snö har till exempel haft propagandaliknande Presskonferenser (ljudklipp) som Trygghetschefen har länkat till på Twitter. Detta har Alma Mynt uppmärksammat och, även hon, lagt upp ljudklipp på Youtube där hon talar om hur farlig President Snö och hans regering är.  Nedan följer lite olika exempel på hur Hajmitch Twitterinlägg har kunnat se ut.

 Här retweetar Hajmitch Katarina Evderdeens Tweet. Detta var i början av remediationen och vi ville alla vara ganska low key. I vår fanfictionberättelse, liksom i den riktiga filmen, så är Hajmitch mycket förtjust i alkohol. Något som visas genomgående i de flesta av Hajmitch Twitterinlägg. Jag vill att han ska uppfattas som en oseriös och klumpig människa, samtidigt som han ska ge ett gott intryck. I detta inlägg  vill jag även få Hajmitch att framstå som självgod, samtidigt som att han visar ömhet till Katarina. Jag vill att det ska framgå lite i smyg att de två har en nära relation. Vilket kanske märks i och med att jag favoriserar henne och inte Peter. Här har jag hashtagat rebellvännerna, vilket jag har gjort i 90 % av våra inlägg för att förena våra karaktärer. Har också tagit en lite ”vanligare” hashtag för att andra lättare skulle hitta den. Nedan kan ni se en bild där Hajmitch har länkat till en låt på Youtube. Här vill jag visa en känsligare sida av honom, han dubbelspelar ju, och hur mycket han än vill så kan han inte dölja att något är fel. Alla människor är gjorda av kött och blod, och det är det jag vill visa med denna posten. Här ser man också lite ”vanliga” hashtags.

n.

Här under kan vi se en bild där Hajmitch kaxar mot trygghetschefen. Vilket han gör väldigt mycket via Twitter. Egentligen innerst inne är Hajmitch lite rädd för trygghetschefen. Trygghetschefen har erbjudit Hajmitch pengar om han lovar att dubbelspela, vilket Hajmitch har gått med på. Men för att ingen av de andra rebellvännerna ska märka att de har något i kikaren hatar Hajmitch Trygghetschefen ännu mer, på Twitter, för att inte vara genomskinlig. Även här har jag  använt mig utav lite vanligare hashtagar för att man lättare ska hitta hit.

 

Man skulle kunna säga att jag är en periodare när det kommer till att följa serier eller sluka nya filmer. Ibland känns det som att det tar för mycket tid från mitt värdefulla liv och ibland känns det som att det är det enda som är värdefullt just då.

Emellanåt så bestämmer jag tillsammans med min bästa kompis att vi ska börja följa en serie. Jag gillar det, för att jag kan bli så pass uppslukad av serien att jag måste ha någon att diskutera med, som ett bollplank. Min bästis skrattar ofta åt mig och utbrister ”Ta det lugnt, Rebban! Haha, det är ju bara på låtsas!” Men det är ju lite det som är själva tjusningen med det som är på låtsas, det som är fiktion. Jag vet ju om att intrigerna i en serie inte rör mig på riktigt. Men det kan vara rätt skönt att fly från intrigerna i ens eget liv för att istället ta del av någon annans, som egentligen inte är verkliga. Att få bry sig om någon annans låtsasliv en kort (eller lång) stund kan liknas vid en liten terapisession, man får vila hjärnan en stund.

Att man blir sådär uppslukad av en fiktion-värld är nog både negativt och positivt, tror jag. Man kan säkert bli inspirerad och lycklig av olika karaktärer i till exempel en serie och det kan utveckla någon som människa. Men jag tror att många glömmer att fiktion faktiskt är overkligt och att det kan leda till mindre bra inspiration och därmed dåliga handlingar. Vi har ju trots allt hört om mord inspirerade av filmer och dylikt.

Allt handlar bara om hur man förhåller sig till fiktionen. Lättare sagt än gjort kanske. Men i det stora hela gör nog fiction mer gott än ont!

Nog sagt om detta.

Ha de! 🙂

Jag är på Coop Forum och ska handla mat. På väg in i den stora butiken möts jag av en stor hylla, till bredden fylld med massor av hudlotions. Men det är inte vilket märke som helst. Nej, det är en som heter Fifty Shades of Grey. Denna hudlotion är till för män och tanken är att den som köper produkten ska dofta som Christian Grey gör, alltså huvudpersonen i boken Fifty Shades of Grey.

Fifty Shades of Grey är ett utmärkt exempel på transmedialt berättande. För att klargöra vad transmedialt berättande är betyder det alltså att en historia är så mycket mer än bara det, det handlar om att man bygger upp en hel värld kring själva historien. Genialt tycker jag! Som konsument får jag en mycket tydligare bild av karaktärernas värld, vilket förstärker upplevelsen. Genom att förflytta berättelsen till olika medier lever historien vidare. Så när jag lägger ifrån mig boken, så kan jag se filmen, jag kan läsa bloggar och så vidare. Berättelsen dör alltså inte bara för att den tar slut i ett specifikt medium.

Transmedialt berättande är för övrigt ett smart knep för att locka till sig konsumenter. Om vi hela tiden i olika medier och så vidare blir exponerade  för samma historia borde sannolikheten vara större att vi vill ta reda på vad spektaklet handlar om, och köpa en produkt som är kopplat till varumärket eller berättelsen. Transmedialt berättande borde alltså vara ett vinnande koncept för både konsument och producent! 😊

Hur många av oss har inte börjat med en uppgift alldeles försent? Det spelar egentligen ingen roll om det gäller en tentauppgift eller om det gäller att dammsuga lägenheten. Jag upplever att vi människor ofta skjuter på våra måsten, ibland medvetet och ibland omedvetet.

Jag trodde att det här med att skjuta upp saker var något som skulle försvinna med tiden. För mig har den tiden inte kommit än,  jag är nämligen självutnämd mästare i att skjuta upp saker. Här snackar vi inte en medalj i ett litet distriksmästerskap, jag är världsmästare i uppskjutning. Det är till och med så att jag nuförtiden intalar mig själv att jag inte kan prestera om jag inte har asmycket press på mig. Detta innebär att jag nästan alltid lämnar in en tenta i sista sekund, åker och handlar i sista sekund, är alltid liksom nästan försenad med det mesta jag gör. Men observera att det bara är tråkiga och jobbiga saker som jag inte har förmåga att planera. Roliga och bra saker går ju hur bra som helst!

För mig är det helt otroligt när någon av mina klasskamrater börjar skriva på sin hemtenta samma dag som vi får ut den. Jag har aldrig i hela mitt liv gjort så. Det är som att min hjärna inte aktiveras förrän det börjar brinna i knutarna, när det är skarpt läge. Det jag gör just nu är ju ett perfekt exempel. Bloggen ska vara inlämnad klockan 18.00 idag, och här sitter jag nu tre och en halv timme innan och skriver så att fingrarna glöder. Varför? Saken är den att jag nästan aldrig har blivit motbevisad. För mig funkar det att arbeta såhär. Så varför ändra på ett vinnande koncept?

Däremot oroar detta mig lite inför framtiden. Jag som vill bli kommunikatör. Där handlar allt om planering. Äsch, för att slippa att få panik av tanken är det bara till att intala sig själv att det fungerar som jag skrev tidigare – Det här med att skjuta upp saker försvinner med tiden. Min tid är bara inte kommen än.

Målmedveten kommunikation, vad är det egentligen?

När jag skriver detta blogginlägget skulle jag vilja påstå att jag bara är halvt medveten om min kommunikation. Varför? Jo, för att detta är en uppgift, något som bara måste göras. Jag skriver det som ska skrivas och jag vet vilka som kommer att läsa det.

Om jag hade haft min  blogg i ett annat syfte än det som den har i dagsläget, hade jag kanske tänkt mer på hur jag skrev, vem som läser mina inlägg och vad jag egentligen vill säga. Låt säga att min ambition hade varit att bli lika stor som Blondinbella eller Kisse, då hade jag kanske använt andra strategier för att fånga min publik.

Kissies blogg skulle för övrigt kunna vara ett bra exempel på vad målmedveten kommunikation är. Hon har under sin tid som bloggare erkänt att provokation har varit en av hennes strategier för att nå en större publik. Som jag har tolkat Kissie så har hon skrivit mycket dumt i sin blogg, men enligt henne så avspeglar det inte henne själv, hon har endast skrivit detta för att uppröra folk och därmed få fler läsare. Målmedveten kommunikation skulle jag vilja säga.

Som nämnt ovan, så är Kissie säkert mycket målmedveten i sin kommunikation. Hon vet vad hon vill säga och varför. Men här kan det bli galet! Är det verkligen så att alla Kissies läsare förstår att hon inte menar allvar när hon skriver dumma saker? Det är ju inte helt självklart.

Såhär är det med all typ av kommunikation, sändaren måste göra det lätt för mottagaren att förstå budskapet annars faller kommunikationen. Det behöver vi alla lära oss mer om, tror jag.

Auf Wiedersehen 😊

Jag skulle ju bli nya Zytomierska, nja tvek.

I flera år har jag tänkt att bloggare måste vara det absolut lättaste yrket som finns. Eller nej. Jag har inte ens sett bloggandet som ett yrke, utan mer som en hobby. Men det är nu mer självklart för mig varför bloggare faktiskt blir betalda för sitt skrivande. För fy Farao, vad det tar tid. Men det som tar längst tid är ju inte det fysiska skrivandet.Det som tar tid är att komma på vad man ska skriva. Det är en riktig energitjuv, en tjuv som stjäl tid från min hjärna.

Jag har en föreställning om hur hjärnan fungerar, i min fantasi alltså. Låt oss säga att jag tänker på vad jag ska ha på mig idag. I min fantasi så tar den tanken upp ett visst utrymme i hjärnan. När jag tänker på vad jag ska skriva i bloggen, så tar den tanken upp så pass stor plats i min hjärna att den tar utrymme från alla de andra tankarna. Detta resulterar i att jag bara kan tänka på bloggen och inget annat. Vilket även resulterar i att jag får prestationsångest.

Egentligen är det ju löjligt, jag har skrivit tre inlägg. Tre. Jag tänker på stackars Katrin och Co. som måste spotta ut flera nya inlägg varje dag. Inläggen ska dessutom serveras med känsla för att bloggarna ska behålla sina läsare. Tanken på att behöva göra samma jobb gör mig nästan illamående. Så mycket ångest. Hur lär man sig att skingra tankarna, och tänka på annat som behöver tänkas på?

Well, men detta sagt underskattade jag helt klart Zytomierska och hennes arbetskamrater i bloggsfären. Detta lovar jag att aldrig mer göra.

God kväll.

Jag tänkte nyss på en sak. Väldigt ofta pikar jag min lillebror för att han är så himla tråkig på Facebook, han delar aldrig med sig av något personligt. Inga foton och inga statusuppdateringar. Jag brukar säga till honom att han är en sån där ”snake” som har Facebook bara för att kolla in andra. Min lillebror håller till viss del med om detta, men menar på att han skulle missa en hel del om han tog bort sin Facebook.

Det slår mig, ju mer jag tänker på det, att gränsen mellan privat och offentligt i mångt och mycket har suddats ut. Min lillebror tror nog att han är mer privat än vad han faktiskt är. För det första så gillar han en massa grejer på Facebook, hans aktiviteter dyker sedan upp i hans vänners flöde. Detta skapar i sin tur en bild av hans ”privata jag”, vilket han förmodligen inte tänker på när han sitter och trycker på gilla-knappen. Som de flesta vet, så ägs allt vi publicerar på Facebook av just Facebook, detta borde medföra att man aldrig helt och hållet kan vara privat när man har varit aktiv där, våra gillningar och delningar kommer förmodligen alltid att finnas i någon databas någonstans. Av denna enkla anledning är jag själv ganska noga med vad jag delar och gillar, för jag vill att mitt privata ska uppfattas på rätt sätt i den offentliga sfären.

Däremot tänker jag att den här bloggen fortfarande är relativt privat, jag har inte delat den på några sociala medier än och det gör att det borde vara rätt svårt att veta att den överhuvudtaget existerar. De enda som faktiskt vet att den finns är mina klasskamrater, men det är ju bara för att de måste läsa den. Dock sa en av våra föreläsare att det kunde vara en fin idé att släppa bloggen på så många sociala medier som möjligt. Men det känns ju jätteläskigt för då är den helt plötsligt inte privat längre. Jag har ingen kontroll över den. Även fast jag skulle lägga ut den på min Facebook, som jag anser vara privat på det viset att jag endast har personer som jag känner där, så har jag ju ingen kontroll på om mina vänner i sin tur skulle dela den här bloggen vidare (inte för att jag tror att någon skulle tycka att den är så pass revolutionerande att de hade gjort det) vilket ju medför att den helt plötsligt skulle bli mer offentlig.

Summa summarum, jag tror att det är näst intill omöjligt att vara helt och hållet privat på Internet. Men det går givetvis att diskutera i all evighet.

Det här blev ju ett väldigt blurrigt inlägg. Än har den här kursen inte gjort mig till någon Katrin. Aja, det kommer kanske.

Ciao!

Återigen måndagmorgon. Idag har det gått 6 dagar sedan jag senast rörde mig utanför mitt hem. Varför? Jo, därför att jag har åkt på årtiondets influensa, ni vet när man knappt kan dra ett andetag utan att det känns som att man ska kvävas för att halsen är så tjock. Därav vill jag medge att inspirationsnivån gällande mitt skrivande inte ligger på topp, men en gör vad en kan. Ni kanske tänker ”men skriv inte då om det nu är så jobbigt”, men den här bloggen är ett skolprojekt. Alltså, inget man skippar.

Rebecca heter jag och är 24 år gammal. Jag läser Medie och kommunikationsvetenskap på Malmö högskola, och går nu närmare bestämt en kurs som heter ”att skriva och publicera i digitala medier”, vilket innebär att bloggen speciellt kommer att rikta in sig på det sistnämnda. Det ska bli skoj, så oerfaren som jag är när det kommer till att blogga tar jag glatt emot lite tips! Däremot skulle jag vilja påstå att jag är en expert på att läsa bloggar, vilket jag gör varje dag. Någon som jag har följt väldigt länge är Katrin Zytomierska, hennes sätt att skriva på är så krasst och så ärligt. Ibland gör det mig jätteupprörd och ibland brister jag ut i skratt. Det är charmen med henne.

Vi får se om den här kursen kan göra mig till nästa Katrin! 😉

/Rebecca